Värsta veckan hittills må vara över nu!

Usch, det är lättare att skriva på Facebook och gnälla av sig i parti och minut. Än att gå ut här och berätta hur det har varit och hur det känns och går. För ni vill säkert veta hur det känns på riktigt. Inte bara hur fantastiska resultat av förbättring av mitt liv och levnadsstandard jag har att leverera.

Veckan som var den 5;e veckan visade sig bli min hittills jobbigaste vecka rent mentalt. Så fort jag tyckte det gick bättre med träningen, så fick vi nya scheman av Philip. Vilket visade sig vara urjobbigt för mig att följa. Klarade inte att själv gå omkring på gymmet och göra ett eget träningsprogram med mina flugvikter och göra små övningar brevid alla andra som tränar ordentligt. Jag har ju valt livet som egen företagare, ett rätt komplext liv med oregelbundna jobbtider, och pendlar mellan flera städer. Lång tid i bil dessutom varannan helg. Katarina vill ju fortfarande att jag ska skriva matdagbok och väga maten. har inte fått till det. Plötsligt tyckte jag väldigt synd om mig själv. Semesterplanerna krånglar, den semester som jag längtat efter så vansinnigt länge. Och köket som skulle bli klart var inte alls det.

Jag V E T att det är för att hjälpa mig och att jag är utvald att få vara med om detta. Jag V E T att jag kan verka gnällig och otacksam. Men det är svårt. Och om jag hade klarat av detta själv, så hade jag väl bara kunna köpt ett gymkort och fixat det själv. Men jag vill verkligen komma igång och få livet att fungera m-e-d god mat och m-e-d aktivitet. Och tänk om det skulle kunna bli roligt också. Den där känslan av att vilja träna. Att det man helst vill göra med sin fritid är träna. Nu ser jag det som att min fritid är näst intill obefintlig, för jag räknar träning som något slags måste. Blir skräckslagen när jag tänker på att det snart är jul och jag måste fortsätta klara detta på egen hand.

Kroppen har omformat sig, jag märker det på byxorna att tightsen inte är tighta, och att jackan jag inte kunde knäppa, börjar sitta rätt bra. Efter 5 veckors slit. Men jag äter och orkar inte om jag inte äter. Och jag vill varva med roliga saker och låta livet fortgå, utan att banta på ett sätt jag inte kan hantera sedan. Men jag börjar bli panikslagen av att bara gått ner ett kilo i veckan. Men jag har ju ätit mindre och bättre, och ändå levt som vanligt fast tränat så mycket.

Mitt i denna jobbiga vecka har jag jobbat massor, pratade även som coach på radion om motivation, (det var verkligen passande) Ulla min väninna motiverar mig massor till att orka med Walk & Talk på morgonen. Tack!

Så när jag i fredags deppat klart, gjort det jag skulle på träningen, tränat extra i lördags, och dessutom gick ut och dansade loss massa steg vaknade jag idag söndag till en bättre känsla för alltihopa igen. Med ett kök som är ursnyggt och nästan är klart, och en riktig sovmorgon så kan jag säga att jag mår bättre och känner mig starkare igen.

Kvällens Afro följt med Care Cross var så vansinnigt jobbigt, men jag gjorde de dubbla träningspassen istället för Cardio idag, och kompenserade min utekväll, om det nu räcker.

Nu har jag ont överallt igen, men är laddad för att gå upp 05.30 för morgonprommisen igen. Förra veckan gjorde jag 3 extrapass trots min hemska vecka. Imorgon har jag PT med Philip igen. Tisdag möte med Katarina och Annika. Skönt. Att få mer input. Hur gör jag nästa gång livet djäklas med mig? Morot fungerar inte då. Vad kan fungera då?

Har fått nya spännande jobbuppdrag och jag ska även prova nya pass med fler olika slags träning. Till slut ska väl min kropp orka. Jag går ju snabbare på morgonprommisen i alla fall. Så några slags konditionsresultat har det redan givit.

Tack Katarina och Philip för ni orkar kämpa för att hjälpa mig i min upplevda hopplöshet, alla goda människor som hejar på gymmet och utanför- och veckans extra tack till Zumba Sandra och Sussi Solstråle på SPA;ts reception.