Stark förbättring 10-140% på 8 veckor

Yihaaaa!!

Jodå, det blev förbättrade resultat trots min Mallistripp på några dygn. Tog varje chans till att ta tillvara på att varje steg räknas. Och jag tog i för kung och fosterland på testerna idag. Precis som jag gjorde för 8 veckor sedan då det kändes stört omöjligt, utom rodden.

Nu var det urjobbigt att slå det resultatet och jag kände det nästan som om jag hostade sönder något efteråt. Men så nöjd ändå över att jag gjort mitt yttersta efter min förmåga jag inte visste jag hade.

Jag kände att jag verkligen har svårt att komma upp i deltagare Annikas träningsresultat, för hon är så jämn och gör som man ska hela tiden. Jag ska ju inte jämföra mig, men jag gör inte riktigt som man ska. Jag kan vara lite för mycket och lite för lite, samtidigt. Så det jämnar ut sig ändå. Jag får ändå resultat, för jag är målinriktad och resultatstyrd.  Och lyssnar på mina tränare och coacher. Tar in, och försöker anpassa till mitt liv, så det ska fungera även när denna tid är slut. det är viktigast för mig, att min process kommer fortsätta under 2014 med 52 nya fräscha veckor. Och jag ska vara i stort sätt normalviktig, kunna åka längdskidor, fjällvandra om jag vill, samt jogga en mil, och vara fysiskt stark som sjutton redan nästa sommar.


Några fler bilder från helgen som gjorde mig avslappnad.

Liz och jag före promenaden uppåt, uppåt, uppåt, med utsikt över hela Palma.



Minipol som jag simmade runt, runt i!






















Present efter halvtid!

Annika och jag fick varsin fantastisk halvtidspresent av Hässlöhusets fina Spaavdelning. En helkroppsmassage som jag tog idag efter fystesterna och relax på spaavdelningen vilket kändes smått gudomligt. Tusen tack Jennifer "Jenna" & companie!

Jag hade ju inte ens ont överallt på kroppen och massagen blev skönt avslappnande. Jag börjar få lättare att återhämta mig även efter ett hårt träningspass. Innan så var jag färdig att sova klockan 19-20 för att min fysiska status var helt nollad efter för andra en vanlig träning och enkel promenad. Och nu har min kropp inte ens ständig smärta. Utan den börjar sitta ihop och fungera. Det känns fantastiskt, och jag har fått upp ögonen för hur jag lättare ska förhålla mig till träning även när det är semester och festligheter.
Lite för mycket mat och för lite rörelse är okej någon dag, men för mycket in och lite ut ska i huvudet planeras och för mig direkt kompenseras. Det här kommer gå bra trots allt kämpande. Eller tack vare det.

Nu 8 veckor tills nästa resa. Börjar luta skarpt åt nyår i London! Då kör vi de sista åtta veckorna med all stöttning. Bonusen med en resa till kommer, och jag vill hinna prova och lära mig massa mer saker om min kropp innan tiden är över. Snart, snart blir kroppen mindre tung och då kan jag göra mer och mer. Längtar efter en "lättare" tillvaro för att orka och kunna prova mer saker.

Tack alla peppare, högt och lågt. Ni vet vilka ni är! <3

Mallis weekend med massa promenader uppför- Holá

Kommer hem och hittar en gigantisk bild på Annika och mig i tidningen. Läser och tänker, att, jaa, det stämmer nog. Det är ju en kamp för mig, men en otroligt positiv sådan.

Jösses, ja, nu ska jag till gymmet på Hässlöhuset imorgon igen, och köra styrka och Cardio. Dessutom så gick jag en timme i morse i minst 25 grader på Mallis, och ikväll i hällregn en timme runt cityringen i Västerås. Från 29 och rekordsol, till 9 grader och hällregn på tre timmar i luften.

Första gången jag har semestrat och hört mig själv säga gång på gång.
-Vi går, det går bra.
-Varje steg räknas.
-Gör ingenting att jag har väskorna, jag orkar släpa på dem nuförtiden.
-Inga problem, jag bär.
-Jo, vi kan gärna ta den längre rundan.
-Nej tack, jag har redan överskridit min gräns för idag.
-Nu tänker jag köpa en efterrätt. Och njuta.
-Den här kvällen kommer kosta mig tre timmar till på gymmet hemma.
-Gympaskorna prioriteras före snygga sandaler.

Det var märkligt faktiskt, men min ganska nya väninna och studiekamrat från journalistutbildningen vid Mittuniversitetet blev nog lite förvånad när jag kom på besök hos henne på Palma la Mallorca att den trötta, slöa, och latglada bruden hon träffat sist tre månader tidigare nu självmant ville med ut på morgonpromenader och valde bort taxi i möjligaste mån.

Klart jag njöt, klart jag åt och drack gott. Men inte som jag brukade göra. Och jag är nöjd. Glad över att solandet inte var hela dagarna, utan vi fick in rörelse och vettigare frukostar och luncher än vad mina semestrar brukar innehålla. Jag simmade cirka 30 minuter runt- runt- runt i en 15 meters pool. Bara det.

Nu är jag laddad med sol och energi, och ser fram emot att träna imorgon. Jag har lyxat mig fredag-måndag. En vecka hade varit för mycket tapp just nu. Skönt med ledigt och skönt att vilja köra på igen!

Jag är taggad och laddad igen. Fick fina resultat innan jag åkte och nu är jag rädd om dem. Vill inte tappa formen utan bygga vidare på att få bättre kondis och rörelseförmåga först och främst.

Morgonpromenaden själv

..gick riktigt bra. Och ett par skrikigt gula lysvästar fick jag på vägen, då ett försäkringsbolag stod och delade ut reklamisar runt cityringen. Bra initiativ där. Jag tog en väst extra, till den som vill ut och gå med mig i mörka morgon och kvälls -stunder.

Det känns bättre i kropp och knopp när jag fått en dos luft och rörelse på morgonen. Med hörlurarna på, och radioprogram så är det mycket trevligt att knata runt, då jag faktiskt orkar gå lite rappare än tidigare.

Nu massor med saker att göra. Men jag är effektivare fast jag sover mindre. Märkligt. Kan alla ha rätt?
Mys i massor. Underbart med solsken.

Sooool, lys upp mig rejält i helgen! ;)

Äntligen utdelning- och plötsligt var träningen kul!

Nu är det dags att minska gnället för en stund. Jag har gått ner fem centimeter till i midjan, (sammanlagt nästan 12 cm på 7 veckor) och jag har fått ner några kilon till. Tack och lov säger jag.

Det är ju vinster på olika sätt. Men när man är så otymplig som jag fortfarande är, så behövs fler bevis på att det börjar bli lättare att röra sig. Fast jag har fått på mig ett par jeans som jag för en vecka sedan gick omkring och hade uppknäppt knapp med gummiband i. Och bara vetskapen om det bevisliga resultatet, gjorde att jag tog i av kung och fosterland på duo-träningen med Bästa jag-Annika.

Philip instruerade oss och fick oss att köra på med tempo. Det var riktigt kul. Gillar att kunna stänga in oss i en träningslokal och slippa blickar från andra. Tänk vad känslig jag är, som brukar stå framför folk och göra massa tok mest hela tiden. Det var kul att kämpa ihop med Annika. Och jag tog verkligen i allt jag kunde. Efteråt körde vi Cardio och stod en halvtimme till på crossen.

Att göra massa övningar jag inte riktigt klarar av tar emot så inibomben. Men- i går morse tog jag min första snabba morgonpromenad runt cityringen själv sedan 2008. Stolt och nöjd var jag efteråt. Och idag så ångrade jag mig verkligen då jag kom ut och kände den varma luften, att jag inte gick i morse.
Så jag vill hellre ha den andra känslan. Att det var skönt att jag gick imorse.

Katarina och Philip är så bra team att få stöd av. Det har varit massa mentala spöken som hindrar mig från att känna mig nöjd. Katarina hjälper mig att komma förbi mina hinder jag sätter upp. Och hjälper mig att se mina små framsteg, precis som Philip vill att jag fattar.

Idag känner jag mig lite smått övertränad i magmusklerna och rygg och i sidorna. Men jag känner mig nöjd. Har städat hemma, fixat min garderob äntligen, och börjar se över packningen. Laddar för Mallis, och det ska bli härligt några dagar. Det känns bättre. Så mycket bättre.

Efter depp kommer pepp

Philip gav mig en läxa, till i fredags. Jag orkade inte mycket alls i helgen. Bokade av det mesta. Sov, slappade och tränade Milon fredag och cardio söndag, gick promenad måndag, tränade Milon idag och har inte gått lika mycket, men jag har tränat hårdare när jag varit på plats.

I måndags eftermiddag hade jag plötsligt ont i ryggen och jag tog en drop in tid på Kristiansborgsbadet. Massageterapeut/hudvårds Hanna var superbra. Hon masserade min mörbulttränade kropp med rätta känslan i händerna. Det var som om de "fick tillbaka" fast kärleksfullt och hårt, utifrån. Det var så värt. Hon gillade sitt jobb det märktes. Cred till konkurrenten, massagen på Hässlö är också jättebra, men sist så packade jag in mig i lera och då somnade jag i plasten. Så då behövde jag avslappning, nu massage för musklerna.

Så min läxa till mig Philip och själv redovisar jag här;

Vinsterna av att börja träna.

• Jag jobbar mer fokuserat efter ett träningspass eller en snabbare promenad.
• Jag blir piggare, inte tröttare som förut.
• Det känns skönt att träna på morgonen för effekten hänger ju med genom dagen.
• Känner mig kroppsligt starkare.
• En promenad till och från en lunch blir inte flåsig o svettig.
• Jag kan cykla utan att magen tar emot hela tiden.
• Jackorna jag inte kunde ha passar bättre och bättre. 
• Det är fortfarande svårt med vanliga rörelser, men fler går lättare.
• Jag har minst 7 cm mindre midja.
• Jag har gått ner minst 5 kilo på 6 veckor. 
• Jag väljer 8 av 10 gånger riktigt bra portioner av rätt slags mat och dryck.
• Mitt tankesätt är ändrat för jag blir arg på mig själv om jag prioriterar annat än träning
• Jag tycker inte om att höra andras ursäkter heller och ställer större krav kring mig
• Blir mer bestämd
• Somnar snabbare och klarar mig bättre på den sömnen
• Kroppen och huvudet vill sova när jag annars åt för att vara vaken
• Det är inte fel att ha lite ont i kroppen, man behöver inte sluta då.
• Man ska sluta om något smärtar, jag känner skillnaden.
• Mina förkylningssymtom är latmaskar alltsom oftast
• Att träna själv gör att andra vill följa med och träna och vill bli meddragna positivt
• Vill inte tappa konditionen jag byggt upp, en eller två dagar går bra, tappar takten fort
• Tänker långsiktigt, vill ha ett schema klart för 2014 och garantera mig själv en fortsättning.
• När jag blir otålig och känner mig oduglig finns hjälp att få överallt om jag ber om den
• Jag blandar ihop saker när jag inte längre tröstäter
• Mörkret påverkar mig mycket och denna gången finns ingen möjlighet att gå i ide tre månader 
• Pass tillsammans fungerar nog bäst för mig i längden
• Träning med Cardiomaskiner eller Milon kan jag köra hårt och länge samt träna själv
• När jag orkar gå snabbare märker jag inte ens själv
• Min airbag har pyst ut och den syns trots liten viktnedgång
• Massage är räddningen för en mörbultad kropp. 
• Jag saknar Philip och Katarina som båda varit på kurser.
• Jag är glad att det är snart halvtid 8 veckor kvar av programmet vi fått. 
• Jag har fattat att jag har mycket mentalt att lära mig hantera
• Det är där jag påverkar mig själv till att träna och inte och äta och inte. 
• Jag är inte längre rädd att inte få plats när det är trångt. 
• Jag vet att min praktik jag ska ha i vår kommer gå lättare, för jag kommer träna
• Mitt jobb fungerar bättre för jag orkar bära mina väskor utan att flåsa och svettas 45 minuter på morgonen eller innan jag ska vara i grupp. 
• Jag går uppför trappor automatiskt, tänker inte ens ta hiss bara för att det finns. 
• Fortsätta en annan dag, är också ett bra sätt. 

Vila och kontroll över maten är också viktigt- bakslagets lärdom

Bakslag förra veckan, den stora tröttheten hoppade över mig efter arbetstid. Ledsen för att livet var så tröttsamt och enformigt, då jag reser mycket varannan vecka, så tog jag i lite mer med mat för att belöna mig och orka. Inte med kebabtallrik, Estrellachips, OLW bågar, och efterrätt till maten, samt godispåse i bilen. Inte alls som förut, men mer än jag borde för att få en viktminskning. O hur dumt är inte det, när all hjälp står där framför mig, och jag tränar och har konstant träningsvärk. Till och med halvjoggade i spåret i lördags tills jag fick riktigt ont i vaden.

Har jag sagt att dessa personer som stöttar mig på Hässlöhuset är outtröttliga? Det är därför jag kommer lyckas, trots bakslag. Jag behöver vila mig lite också, inte vila med mat, utan sluta tokfara runt och skynda mig att göra allt, och lite till. Jag har ju högtryck i min verksamhet just nu fram till jul. Jag behöver göra saker som omhuldar mig. Så jag gick på Babben på konserthuset, jag hade matlag hemma med mina vuxna kids igår, i mitt fina kök. Och idag stannade jag hemma, bara jag, och slocknade igen som en PRAO elev efter första jobbdagen.

Köpt masssssssor med grönt, väger nu maten, eller tar bilder och skickar till Katarina för att få hjälp att tänka rätt med mina val av kost. Promenaden i morse fick räcka (som det står på mitt träningsschema) Imorgon ska jag göra styrkepass med Annika igen. Då är jag mer laddad att ta i ordentligt, även om det är galet tidigt att åka till ett gym 06.00 i min värld.

Nåväl, så är det. Och lika mycket som jag tror på min vilja till förändring av min livsstil, så tror Katarina och Philip stenhårt på min förmåga att klara av det. Så därför blev inte bakslaget långvarigare än några dagars lätthet med matportionerna denna gång.

Inför nästa helg så planerar jag att hålla ungefär samma kosthållning som jag gör i veckorna. Utom någon enstaka kväll. Jag ska även ta vardagspromenaden någon gång under dagen i raskt tempo utan att prompt åka till gymmet också varje dag. Det blir inte något bättre resultat om jag sliter på gymmet så mycket så jag tycker jag är "värd" för mycket mat på helgen. Det märkte jag förra veckan. Rätt onödig cirkel att hamna i. Träna för att över/feläta, uteäta och bli helt slut och inte ens ta en promenad utan välja jordnötter på kvällen för att piggna till. Nää, inget smart metod. Den skrotar vi nu. Fram med mellanmålen igen. Och bort totalt med slögloendet på dumburken som ger mig galet snackssug, det lägger jag inte tid på längre i veckorna. (förutom ev. bonde söker, och fredagen IDOL-finalerna, TV4 morgon, och repriserna på lö och sö med kockar och körer går bra, på gymmet helst tjockis-tv och matlagningsprogram) Jag menar att jag minimerar zappande och smaskande på kvällarna.

Förresten äter jag nog mest fel när jag inte är hemma. Jobbig insikt, jag som gillar att fly iväg. Men mellanmål, fyllt kylskåp och allt det där. Det är ju enklast hemma nu när jag har ett sånt fint nyrustat IKEA kök. Så nu har jag fyllt på, och ska ha mellanmål i alla väskor, frukt överallt och komma ihåg att dricka vatten.

Jag har klarat av att få in fysisk aktivitet högst på priolistan så gott som dagligen, minst en gång.

Dags att nu ta mer kontroll över ätandet. Alla dagar i veckan. Även under helgerna. Det kommer ge ännu mer resultat. Jag vet ju det. Och det känns bra. En storlek har jag krympt på sex veckors träning. Kanske hinner jag krympa ytterligare en eller två storlekar till jul. Det skulle kännas skönt att kunna röra mig mer obehindrat. Jag vill prova fler olika träningspass, och vill att kroppen ska orka hänga på.

Ser fram emot träningen imorgon faktiskt, märklig känsla. När jag vilat är jag mindre negativ och mitt gamla vanliga förändringsbenägna jag kommer fram igen. Skönt. Tack alla som peppar på olika sätt. Det betyder massor även om jag inte hinner med att säga det.

Barndomsminnen och resultat idag

Sitter och försöker få någon överblick över hela mitt bästa jag liv. Var så sopslut att jag somnade som en tonåring efter sin första PRAO dag efter jobbet. Så nu är jag vaken och ska snart i säng igen. För jag ska träffa "Mitt-bästa-jag- Annika" på Hässlö imorgon 06.30, vem trodde det om mig? Knappast jag. Vi ska göra styrketräningspasset ihop. Jodå. Det ska gå bra! Sporrar mig att göra det ihop.

Varför behövde jag sova middag ikväll? Det berodde på promenaden, PT träningen och crossen dagen innan, mitt nya rekord i "Walk- and- talk" på tisdagmorgonen, på Zumban, och på att jag haft en kostgenomgång och möten med mina stöttande personer på Hässlöhusets träningscenter. Tog musten ur mig, fast jag vägt maten och ätit massa frukt så räcker inte energin fullt ut ännu.

Det mentala motståndet grillar omkring i skallen, blandat med full entusiasm. Konstigt att jag kan vara så positiv när det gäller utveckling och drivande när det gäller mina andra områden och det egna företaget VästerÅsa Inspiration, men när det kommer till träning så kickar en invand mentalitet från min lilla kära bruksort igång.

Mammas ord dyker upp i huvudet. Inte de orden hon säger idag. -Oj, vad duktig du är som kämpar på. Utan de orden hon sa när jag var liten. -Spring inte!!! Du ska GÅ i platåträskorna- så du inte slår upp knäna igen.

Jag är ju dock 43 år. Så jag borde lärt mig nu att inte lyssna på egeninspelade 35 år gamla enstaka förmaningar som inte ens delas ut längre. De torde vara preskriberade förmaningar att vara försiktig, och inte rusa någonstans i onödan. Bli svettig och äcklig, nä, det var inte vår familjs eller släkts melodi.

Jag provade simning, men var tvungen att tävla, även som ny 10-åring. Tränaren sa efter 2-3 månader, då jag älskade träningarna, men var rädd för att jag var sämst än så länge.
-Det är inget plask och lek hörrni, alla ska följa med, och inte titta på, utan alla ska tävla! Men jag hade ingen som hejade på, när jag var blyg och osäker och ny. Kom sist, visste ju det, var yngst. Visste inte hur man skulle göra, grät och var förtvivlad. Tränaren var hård, mina föräldrar löste situationen på enklaste sätt.

Så mina föräldrar sa, att jag s-l-a-p-p fortsätta simningen. -Inte ska du väl behöva gå dit om du blir så ledsen! sa mamma och pappa. Så jag slutade, fast jag älskade att simma längd efter längd och bli bättre och tålmodigare. Tyvärr, men istället för att lära mig kämpa med kroppen, lärde jag mig att kämpa hårt i skolan och även att alltid stå för mina värderingar och göra rätt för mig, och senare valde jag bort bruksmentaliteten, genom att bara arbeta med det jag verkligen älskar att arbeta med, för att inte bli offer för omständigheter i livet!

Pappa hade ett och ett halvt fysiskt jobb, och rörde sig och tränade massor, men bara för att han var tvungen. Så fort han slapp, och slutade i brandkåren, så slutade han med all aktivitet. De gick promenader varje dag mor och far, medan pappa kunde och orkade, men jag "slapp" för jag tyckte det var så urbota tradigt. Gissa hur min inställning är idag.

Jag skyller inte längre på mor och far, jag har fler förklaringar till varför det inte var naturligt och nödvändigt med fysisk aktivitet. Alla andra ämnen hade betyg som betydde något, idrotten nöjde jag mig med en 3;a, för det betyget "räknades" ju inte. Det var vi överens om i familjen, och idrottsläraren sa. -Du är ju ingen elitidrottare, men du försöker ju göra alla moment som är obligatoriska. Det är det som vi kräver av dig, du är ju så duktig med de andra ämnena, så det är gott nog.

Vilken signal gav det mig, som hade 4;or och 5;or i resten. Hade det betyget "räknats" så hade jag funnit motivationen då att göra mer än det jag var tvungen för den där 3;an. Försökte med lite friskis för att få till 3;an även i gymnasiet. Men den räknades ju inte heller som viktig. Men att inte ha en 2;a var viktigt för mig, även om det inte räknades.

Tack och lov, från 2007 så började dåtidens gympa, som faktiskt heter "Idrott & Hälsa" nu även med teoretiska inslag räknas in i medelvärdet. En liten signal om att ämnet är viktigt i läran för livet.
Varför man inte lärde sig att hälsa tar tid i livet, och kostar massa pengar och ska ligga i budgeten då man planerar sitt eget liv och boende fattar jag inte heller. Konsumentverkets norm, existensminimum osv. det ÄR ju livsviktigt. Alla dessa träningskläder, försök till olika idrotter för barnen mina, gymkort och simkort jag försökt med. Det gjorde att mina barn ändå har provat på idrotter, men inte fastnade riktigt ordentligt. Jo, simning och basket fastnade lite mer. Jag hade väl varken pengarna som ensamstående mor, eller tålamodet. Det var ju viktigt, men inte så himla kul. Jag försökte verkligen. Med allt jag kunde. Mitt egna ointresse lyste igenom dock. Det är jag ledsen för.

Jag hade trots att den femte veckan var urjobbig gått ner ett kilo till, och dryga 7 centimeter runt midjan gör att jag verkligen får bekräftelse för att det händer saker i precis lagom takt. Jag har aldrig gillat lagom av något annat än rörelse, så jag kämpar med att tycka att det är bra nog. Men visst är det häftigt att känna att när jag kramar om mina vuxna kids, så kommer jag liksom närmare. Mitt omfång har minskat igen, och jag har tappat lite mer av airbagen. Jag har lång väg kvar, men den kommer bli behagligare när jag blir mer rörlig och mindre tung. Jag längtar till när jag kan börja röra min kropp i övningarna som jag ser andra klarar av.

Nu ska jag klara av att somna snabbt, och sluta fundera över livet, för snart är det styrketräning!
Egentligen har jag MASSOR med andra saker som jag vill reda ut och pyssla med nu. Så om bara träningen skulle ta lite mindre tanketid, och bara flyta på utan motstånd, skulle livet bli lättare direkt.

Har nämligen häftiga, roliga framtidsplaner att ta tag i.

Yeiiihaaaa!!!

Bättre dag igen!

Konstigt vad det går upp och ner mentalt och fysiskt. Efter Afron och Care Crossen där jag kände mig ny som en riktig börjare, var jag stolt att jag vågade och ändå klarade av att delta, på min nivå.

Jag var ute på vår morgonprommis, och det var riktigt milt väder ute. Köpte en ny fin träningsväska i helgen, och en ny kilometerräknare från Intersport som jag hade runt halsen varje dag tills jag tappade den förra helgen i spåret så var den puts väck. Men nu har jag en ny!

Idag hade jag PT träning med Philip och de är så goa som vill hjälpa och stötta när jag våndas med att jag har så dåligt tålamod med mina förbättringar. Jag vill att jag ska klara så mycket så fort, men det tar tid. Klart det gör det. Är väl televisionsskadad av program där de endast tränar hela dagarna och får galna resultat.

Denna vecka har jag inte vägt mig själv alls, utan ska göra en koll imorgon. Jag vet att jag gjort allt jag förmått. Och nu har jag snart klart kök och vågen ligger framme. Rustad för mer träning.

Nytt jobb idag, kul. Min praktiklista har kommit och jag ska välja ut fyra eventuella praktikplatser att slåss om för att bli klar med min journalistutbildning senare i vår. Tänk, att jag tänker vart jag ska vara och hur jag ska träna då. Nya parametrar som beslutsgrund.

Ikväll har mina vuxna kids varit hemma och vi åt tacos, vilket går bra att göra till riktiga nyttos.
Imorgon ska vi träffas tillsammans jag och Annika med Katarina. Ser jag fram emot. En tredjedel av tiden har redan gått. Det går så fort. Allt utom träningsvärken som stannar kvar och vandrar friskt runt i min kropp.

Värsta veckan hittills må vara över nu!

Usch, det är lättare att skriva på Facebook och gnälla av sig i parti och minut. Än att gå ut här och berätta hur det har varit och hur det känns och går. För ni vill säkert veta hur det känns på riktigt. Inte bara hur fantastiska resultat av förbättring av mitt liv och levnadsstandard jag har att leverera.

Veckan som var den 5;e veckan visade sig bli min hittills jobbigaste vecka rent mentalt. Så fort jag tyckte det gick bättre med träningen, så fick vi nya scheman av Philip. Vilket visade sig vara urjobbigt för mig att följa. Klarade inte att själv gå omkring på gymmet och göra ett eget träningsprogram med mina flugvikter och göra små övningar brevid alla andra som tränar ordentligt. Jag har ju valt livet som egen företagare, ett rätt komplext liv med oregelbundna jobbtider, och pendlar mellan flera städer. Lång tid i bil dessutom varannan helg. Katarina vill ju fortfarande att jag ska skriva matdagbok och väga maten. har inte fått till det. Plötsligt tyckte jag väldigt synd om mig själv. Semesterplanerna krånglar, den semester som jag längtat efter så vansinnigt länge. Och köket som skulle bli klart var inte alls det.

Jag V E T att det är för att hjälpa mig och att jag är utvald att få vara med om detta. Jag V E T att jag kan verka gnällig och otacksam. Men det är svårt. Och om jag hade klarat av detta själv, så hade jag väl bara kunna köpt ett gymkort och fixat det själv. Men jag vill verkligen komma igång och få livet att fungera m-e-d god mat och m-e-d aktivitet. Och tänk om det skulle kunna bli roligt också. Den där känslan av att vilja träna. Att det man helst vill göra med sin fritid är träna. Nu ser jag det som att min fritid är näst intill obefintlig, för jag räknar träning som något slags måste. Blir skräckslagen när jag tänker på att det snart är jul och jag måste fortsätta klara detta på egen hand.

Kroppen har omformat sig, jag märker det på byxorna att tightsen inte är tighta, och att jackan jag inte kunde knäppa, börjar sitta rätt bra. Efter 5 veckors slit. Men jag äter och orkar inte om jag inte äter. Och jag vill varva med roliga saker och låta livet fortgå, utan att banta på ett sätt jag inte kan hantera sedan. Men jag börjar bli panikslagen av att bara gått ner ett kilo i veckan. Men jag har ju ätit mindre och bättre, och ändå levt som vanligt fast tränat så mycket.

Mitt i denna jobbiga vecka har jag jobbat massor, pratade även som coach på radion om motivation, (det var verkligen passande) Ulla min väninna motiverar mig massor till att orka med Walk & Talk på morgonen. Tack!

Så när jag i fredags deppat klart, gjort det jag skulle på träningen, tränat extra i lördags, och dessutom gick ut och dansade loss massa steg vaknade jag idag söndag till en bättre känsla för alltihopa igen. Med ett kök som är ursnyggt och nästan är klart, och en riktig sovmorgon så kan jag säga att jag mår bättre och känner mig starkare igen.

Kvällens Afro följt med Care Cross var så vansinnigt jobbigt, men jag gjorde de dubbla träningspassen istället för Cardio idag, och kompenserade min utekväll, om det nu räcker.

Nu har jag ont överallt igen, men är laddad för att gå upp 05.30 för morgonprommisen igen. Förra veckan gjorde jag 3 extrapass trots min hemska vecka. Imorgon har jag PT med Philip igen. Tisdag möte med Katarina och Annika. Skönt. Att få mer input. Hur gör jag nästa gång livet djäklas med mig? Morot fungerar inte då. Vad kan fungera då?

Har fått nya spännande jobbuppdrag och jag ska även prova nya pass med fler olika slags träning. Till slut ska väl min kropp orka. Jag går ju snabbare på morgonprommisen i alla fall. Så några slags konditionsresultat har det redan givit.

Tack Katarina och Philip för ni orkar kämpa för att hjälpa mig i min upplevda hopplöshet, alla goda människor som hejar på gymmet och utanför- och veckans extra tack till Zumba Sandra och Sussi Solstråle på SPA;ts reception.