Såhär glad var jag första gången innan vi startat igång. Bilden är från Västerås Tidning. Jag är fortfarande glad, men rätt trött av all träning. Samtidigt pigg på ett annat sätt. Philip och Katarina har bett mig att lista ner vinster som jag får genom att träna och det som jag redan nu känner är en förbättring i mitt liv. Och det är mycket- förutom att mina kilon inte rasar lika mycket som vid regelrätt bantning (bra på att banta snabbt, men inte behålla vikten). Detta handlar ju inte om vikt, men ack så vikt-igt det ändå känns. Sådär skulle jag aldrig ha fått skriva för min journalistlärare på Mittuniversitetet, men detta är ju en blogg om min livsstilsförändring.

Nåväl- det har varit tufft, men ändå lättare än jag trott. Jag har bestämt mig att gå igenom denna förändring utan att vara hungrig. Även att fortsätta utsätta mig för vardag och fest, delta i livet och inte ändra om sånt jag inte vill ändra sedan heller. Tänk att jag har tränat alla dagar utom en, för i lördags behövde jag verkligen vila. Jag har gått promenader ofta 06 på morgonen, varit på gym 6 av veckans 7 dagar. Gått på bandet, till och med jobbat några minuter, cykel, rodd, Milon cirkelträning, crossen, PT-pass (herrejisses så slut jag varit efter de passen) och idag vågade jag prova Zumba på Hässlöhuset. Det känns himla bra att jag gjort så mycket. 

Jag har fått stöttning överallt och hållningen är bättre. Jag har bättre fokus och jag är så trött så jag har somnat ovaggad, utom när jag varit så speedad så jag kommit in i någon annan andning. Jag har stumma ben hela tiden så det känns inte ens konstigt med ont i kroppen mest hela tiden. Varje dag har en ny träningsvärk. Jag är tacksam, att jag fått denna starten och detta proffsiga stödet. Det är lite euforiskt över den känslan. Men bakslagen och läxorna och allt jobb är tungt, och stundtals har jag gråten i halsen. Det är jobbigt att märka att jag är och känner mig så himla stor och tänker hur lätt en promenad skulle kunna vara, men för mig är varje steg ett moment av viljestyrka. 

Idag är jag klar med både prommis och träning, så nu ska jag umgås med mina goaste vuxna kids, och eftersom jag har vattenskada så måste jag komma ihåg att få i mig min matlådelagade mat innan jag blir för hungrig. Är som en unge som måste äta innan jag blir grinig och överhungrig. Stup i minut. 

Men det kommer väl bli en vana igen. Att ständigt ha mellanmål i bakfickan. 

Må gott alla!!