Det kändes så skönt att vara tillbaka på Hässlöhuset, även om inte jag kunde göra någon fysisk aktivitet. Infektionens mosiga känsla och sirapen i lederna och i hela kroppen har lämnat mig så sakta och jag har börjat få tillbaka skärpan i huvudet och minskat ner på antal Ipren per dygn.
Är hes och snuvan delar med sig utan att jag kan värja mig. Men det är så skönt att känna dimman lätta i kroppen. Och främst trycket i huvudet och bihålorna och på andningsapparaten.
Åh, vad det är skönt att inte ha värk och vara totalt zombie och nedsatt i den kroppsliga förmågan. Väldigt glad över vad jag lyckats åstadkomma under mina dygn och vila. Har jobbat mycket mentalt med mina tankemönster.
Mycket efter mina läxor i min bok i kapitlet om vad som jag upplever som stressade situationer, och mycket med min väninna om livets alla pusselbitar när man går igenom förändringar och vill skapa sitt eget bästa jag- och är beredd att lägga ner lite tid på att få förändringen genomförd. Det är olika bitar jag har att ta tag i. Som vi alla har.
Har tillbringat mycket ensamtid och bara glott på teve som jag annars blir stressad av. Tankarna har fått snurra.
Tack vare att jag hade lagat massor med matlådor under tisdagskvällen, hade jag mat hela tiden som jag verkligen gick i ide. Less fat popcorn och bubbelvattendricka har räddat kvällarna.
Jag har nog till och med blivit bättre på att vara själv- utan att vara i aktivitet hela tiden, bara jag inte är SJUK så är livet så härligt!
Det var så kul att ha massa samtal några dagar i veckan och börja jobba ikapp igen, otroligt vad det ger mycket att samtala med människor om framtiden gällande arbete och utbildning och samtidigt ha ynnesten att få en genomgång av hela livets delar med kropp, hälsa och livsstil själv.
Jag är på gott humör, glad åt att jag fått möjligheten att träffat mina härliga kids en kväll var och tanka energi som ett kretslopp av kärlek och styrka genom dem. De har hjälpt till och pysslat om mig med matlagning och handling i veckan nu när jag inte var lika rädd att smittas.
Lyssnar på Ken Rings "Jag skriver för er" och blir som vanligt blödig. Inte Bo Kaspers version i Så mycket bättre, som känns som ett lattjo lajban hån. Utan hans orginal med video som finns på YouTube från 17/12 2010.
Det är arbetarklassflickan, bruksflickan från Hallstahammar som känner in texten och allt pappas slit. Och mitt egna slit med utbildning, pendling, dubbeljobb och enastående slit för att barnen skulle få det bra. När det gäller jobb är de nu i full gång med att plugga vidare. Ena snart klar på högskolan, den andra på väg vidare. Jag är så stolt.
Jag har verkligen fått chansen att "vattna mina frön" genom "stöd och vägledning" och får genom mina vuxna kids tillbaka så mycket kärlek. Jag vill ge dem samma slags hälsoklapp som jag har fått sponsrat. På det sätt som passar dem. Vi får se hur det blir.
Jag vill helst ge dem inspiration och träningskort igen OCH personlig träning/mental träning. Det är något som jag brustit i, att ge en genuin grund till fysisk träning (de fick prova allt men jag höll inte fast något när de ville sluta) och jag tappade bort matvanorna, rutiner har varit ett skällsord för mig, värst blev det när de blev tonåringar, jag jobbade bort massa tid med mitt företag där, för att de skulle få åka på språkresor och sånt som de med två samarbetande föräldrar gjorde. Sen fick de för mycket ansvar själva för fort.
Men nuså. Nu har vi hittat tillbaka mer till varann och finns för varann ovillkorligt igen. Allt sitter ihop. Hur man träffas, hur man fyller på, hur man tar i. Finns ingen genväg mellan kropp och själ. Och en gammal floskel passar här: -Det är aldrig försent.
Ändra det som du vill ändra på, ett steg i taget. Be om hjälp och ta emot den när det är tungt. Sprid din glädje över vad du åstadkommer! Det går himla bra nu igen. Och jag är tacksam.
`Jag jobbar på att "Bli mitt bästa jag" och det gör vi nog bäst hela livet!`
Citat Åsa K Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar